Min pappa är inte jazzmusiker. Min mamma är inte barpianist. Och genom lovligt dåliga högtalarna i hemmet där jag växte upp, strömmade inte toner från Ray Charles, Nat King Cole eller Miles Davis. Nej, helt andra grejer gällde hemma på Furugatan i Älmhult. Som ”My Only Fascination” med Demis Roussos, ”The Entertainer” med Scott Joplin och ”Visa Vid Vindens Ängar” med Mats Paulsson. Låtar som genom extrem high rotation på Luxor-stereon för evigt paxat en plats i min högra hjärnhalva.

Trots dessa ovanligt dåliga odds har jag så långt tillbaka mitt minne bär mig, varit som förhäxad av musik. Lektioner i trumpet, trombon, saxofon och tvärflöjt på kommunala musikskolan byggde grunden. Lån av brorsans gitarr och skivsamling fixade resten. Och tack gode gud för att jag fick växa upp i Älmhult! Jag tror inte det var en enda av mina polare som inte var sjukt intresserad av musik. År efter år bombarderade de mig med den bästa punken, rocken, hårdrocken, soulen och countryn som gick att uppbringa. Inte minst på festerna, där två–tre minuters ensamrätt till vinylspelaren ofta var betydigt mer åtråvärt än att få lägga vantarna på Anna, Camilla eller vad nu töserna hette.

Snart var jag redo att mäta mina egna musikmuskler med mästarna.Första bandet hette Tricky Woo, där vi altarslaktade gamla soulklassiker på löpande band. Ganska många livegig blev det förvånande nog och t.o.m. en studioinspelning. Den egenkomponerade låten hette Give It Up och gavs ut på en lokal samlingsplatta med riktnumret för Älmhult, 0476, som förförisk albumtitel.

20 år, en fru, två barn, två skivor med alt-countryrockarna Deeptone, en IKEA karriär samt en rejäl livskris senare, bestämde jag mig. Musik is da shit.