1977–1985: Instrument-tiden. Tar mina första stapplande steg in i kommunala musikskolan. Börjar spela trombon och därefter trumpet, men slutar när min lärare alltmer börjar likna Caligula i Hets. Går över till saxofon och en oändligt mycket snällare mentor. Behövde nästan inte kunna mina läxor, han berömde ändå. Avslutade min sejour med rockens ikoninstrument nummer 1: tvärflöjt.

1987-1991: Rookietiden. Startar mitt första rockband med polare från gymnasiet. Tricky Woo blev namnet, taget efter hunden i tv-veterinärserien Vår Herres Hage, om nu någon minns den mer än jag. Sättning: jag på sång och saxofon, Mange på bas, Fredlund på trummor, Mogge på gitarr och Stridh på hammondorgel.  Ganska fräckt för att vara sent åttiotal. Om nu inte The Creeps hade råkat repa i samma lokal som vi. Little Richard var kungen så vi kunde ju inte låta bli att köra Lucille ute på spelningarna. Hur det lät? Ja, inte som Little Richards version i alla fall.

1993-1996: Hillbillytiden. Dance Ranch ser dagens ljus – ett renodlat countrycover-band med medlemmar från Älmhults storheter som The Creeps och Daffodils. Och så jag. Vår mission: att framföra countrylåtarna vi älskade och ha så roligt som möjligt under tiden. Och det var inte så svårt, särskilt inte med män som Putte Olsson (The Creeps) och Dino Viscovi (Daffodils) bakom spakarna, två män med lika mycket barnslighet som begåvning i bagaget. Vi spelade på otaliga skånska och småländska syltor och klubbar och kom alltid hem 04.45 på morgonen, med cirka 480 kronor var i fickan. På låtlistan: Guitars & Cadillacs (Dwight Yoakam), I Ain't Never Satisfied (Steve Earle), Small Town Satuday Night (Hal Ketchum) och Rumble Seat (John Cougar Mellancamp). Just det, vi körde också Achy Breaky Heart i början av vår karriär. Förlåt.

1997–2005: Deeptone-tiden. Mindre snack, mer verkstad. Ur Dance Ranch föds Deeptone, ett mer seriöst satsande country-rockband med egetskrivet material. Nystartade Ramblin Records i Lund nappade, som senare släppte debutalbumet Let Them Be Wrong. Ingen kassako för skivbolaget eller för oss, men desto fler fina recensioner. Olle Berggren i Expressen: "Kanske har ett av årets bästa svenska rockalbum redan anlänt." Sedan följde en lång rad spelningar från Ystad i Skåne till Oslo i Norge. T.o.m. tv fick upp ögonen, bl.a. TV4 Morgon och Go'Kväll med Ragnar Dahlberg. Bara en sån sak.

Tre år senare följde vi upp med ny platta, då på Omnicord Recordings och med Stellan Colt i producentstolen. Inspelning i galanta Varispeed Studios i Skåne (Hives, Håkan Hellström, Timbuktu m.fl.). Och inte överraskandeblev andra plattan "rockigare". Vilket inte rescencenterna var så där jätteförtjusta över. Vi, däremot, tyckte att plattan var kanon och fortsatta enträget att sprida vår mission runtom i Sverige, på klubbar, pizzerior och glesbefolkade musikföreningslokaler.

2006–2008: Solotiden, del 1. Allt har ett slut, så även Deeptone. Jag började känna mig alltmer obekväm med att inte kunna satsa helhjärtat på musiken, samtidigt som den första årens entusiasm över vår egen förträfflighet hade svalnat en aning. Och så ville jag sjunga på svenska och inte på det där förrädiska tungomålet, som alltid var tvungen att ta en eller två omvägar innan den mötte hjärtat. Så jag bestämde mig. En soloplatta fick det bli. På svenska.

Mellan Molnen, som blev titeln på skivan, kom ut hösten 2007. Lycklig och stolt över mitt verkuppvaktade jag tidningar, magasin, spelställen och festivaler för att berätta om den stora händelsen. Och visst blev det en del uppståndelse, i alla sett från en helt okänd musikers enkla horisont. Plattan fick fina rescensioner i flera tidningar, där särskilt anmälningarna i Sonic och Femina dröjer sig kvar på näthinnan. Och så fick jag ju spela live i TV4 Nyhetsmorgon. På en lördag dessutom! Även om TV kanske inte har samma genomslagskraft som på Tommy Engstrands Razzels tid, finns det fortfarande en aura kring mediet som är svårslaget. Hur det gick? Ja, det kan du se här.

2009–?: Solotiden, del 2. Fortsättning följer....